Mjölkkor på en flotte i Rotterdams hamn och bison, uroxar och exmoorponnyer som betar där det tidigare odlats fodermajs. Det fick journalisten och FSLJ-medlemmen Maja Aase studera under sin stipendieresa i Nederländerna.
Mjölkkor i Europas största hamn ligger i framkant för urban mjölkproduktion men är även kritiserat av djurrättsorganisationer.
Min stipendieresa till Nederländerna i höstas var en studie i återvildning och urban mjölkproduktion – och det helas var modernt, lärorikt och inspirerande.
I Europas största hamn står 40 kor och äter foder, mitt ute på vattnet. Mjölkgården i Rotterdam heter Floating Farm, står på en flotte med tak och är tänkt som en uppvisning i att tänka nytt kring riktigt lokal matproduktion. Flotten har allt en ko behöver: foder, mjölkrobotar och gödselplatta och några meter bort på land finns en liten beteshage för att skapa omväxling.
Enligt Floating Farm är inte alla djurvänner helt förtjusta i trängseln ombord på flotten för korna, alla av rasen Meuse-Rhine-Issel. Men projektet fortgår, med solpaneler, insamling av regnvatten, en butik för mejeriprodukter och nyfikna besökare, som även vill kolla på de vertikala odlingarna av olika sorters groddar på bottenvåningen.
Floating Farm är också ett resultat av klimatkrisen, med hotande översvämningar och stigande vattennivåer i Nederländerna. Och just nu pågår ett sidoprojekt för att tillverka möbler av hårt sammanpressad kogödsel – ett par kuber finns uppställning intill mjölkgårdens sommarservering och påminner om betong.
Sammanpressad kogödsel för möbeltillverkning som påminner om betong. Här är Romy He, kommunikationschef, Floating farms.
Klimatförändringarna ligger också bakom att myndigheter och naturorganisationer i provinsen Noord-Brabant i södra Nederländerna inledde ett större och långsiktigt samarbete hösten 2013. Syftet? Att återställa åkermarker till betesområden för bison, uroxar och exmoorponnyer.
Tidigare åkermark är nu betesmark för exmoorponnyer.
Återvildningen, rewilding på engelska, har gått snabbt, efter att bönder i trakten valt att lägga ner arbetet och sålt dussintals hektar mark, som sedan restaurerats och återställts till provinsens största naturreservat.
Intresset för rewilding är stort i Nederländerna kan Maja Aase konstatera.
Besökare, till fots eller cykel, kommer nära uroxarna och ponnyerna, flocken av bison är mer skygg och svår att få syn på, bortom elstängslen, som inhängnar de rufsiga gärdena. Intresset för återvildning i Nederländerna är stort på grund av miljöförstöring och utsläppen av kväve och växthusgaser. Det omfattande jordbruket blir alltmer politiskt kontroversiellt när miljökraven ökar.
Det populistiska partiet Bondemedborgarrörelsen, BBB, gick också bakåt i parlamentsvalet i slutet av oktober, men har röststarka anhängare som slåss mot den så kallade ”klimathysterin”.
Urban och lokal matproduktion och ekologisk restaurering av jord och mark tillhör framtiden och Nederländerna ligger som synes i framkant.
Tack vare ett stipendium från Ivar Petersons fond fick FSLJ-medlemmen Camilla Olsson möjlighet att resa till USA och uppleva livet som cowboys och cowgirls på nära håll.
Har du funderat på att fördjupa dina kunskaper inom lantbruks- eller skogsjournalistik? Ivar Petersons stipendiefond ger möjlighet att söka medel för utbildning och annan publicistisk utveckling inom området.
Stipendiet kan användas till kurser, studieresor eller annan form av fördjupning. Kom ihåg att det alltid måste finnas en tydlig utbildningsplan, även för resor eller praktikinsatser.
En tv-serie kan ta en långt. I mitt fall söder om Stockholm till Montana – 760 mil. Där ville jag ta reda på hur mycket av Yellowstones lantbruksskildring som faktiskt stämmer med verkligheten.
Nyfikenheten på den utdöende yrkesgruppen cowboys och cowgirls fick FSLJ-medlemmen Camilla Olsson att söka medel ur Ivar Petersons stipendiefond för att besöka gårdar i USA.
Jag var kanske en av de sista att upptäcka serien Yellowstone, men när jag gjorde det blev jag helt fascinerad. Lantbruket skildrades på ett sällan skådat sätt i en stor Hollywood-produktion. Dialogerna handlade om allt från lönsamhet till sjukdomar som brucellos och trumsjuka till en utdöende yrkesgrupp: cowboys och cowgirls. Men hur väl stämde fiktionen med verkligheten?
Tack vare ett stipendium från Ivar Petersons stipendiefond fick jag möjligheten att ta reda på det. I januari i år fick jag beskedet om stipendiet och genast började jag jobbet med att försöka hitta gårdar att få besöka i området. Jag mejlade IFAJ:s ordförande Steve Werblow och frågade om han kände någon lantbruksjournalist i Montana som kunde tipsa mig. Svaret kom snabbt – han föreslog sin kollega Martha Mintz.
Sedan började en lång resa med att försöka få kontakt med gårdar. Till skillnad från en lantbruksjournalistik-resa i Mellanvästern drygt tio år tidigare, gick det trögt. Många gårdar har fina sajter som beskriver produktionen, gärna med hjälp av många bilder. Men att svara på mejl från en lantbruksjournalist från Sverige var det få som gjorde.
Camilla Olsson tillsammans med den amerikanska lantbruksjournalisten Martha Mintz som hon träffade via IFAJ-nätverket och som blev en viktig nyckel för att förverkliga reportageresan. Hjälpen med att komma i kontakt med lantbrukare via IFAJ är något Camilla rekommenderar andra.
Det fanns dock undantag. Martha Mintz berättade om några gårdar som hon hade gjort jobb på flera år tidigare och som kanske kunde passa. Huvudfokus var att försöka hitta en cowboy eller cowgirl som kunde berätta hur han eller hon såg på sitt yrke och framtiden. Stämde deras bild med Yellowstone? Familjen Donald visade sig vara rätt. Nedanför Crazy Mountains i Montana flyttar de sin boskap med hjälp av hästar. Femte generationen har nyligen tagit plats på gården och Bella, en ung kvinna med tydlig stolthet, visade sig vara en äkta cowgirl.
En hel dag fick jag följa med henne på jobbet. Vi började dagen klockan 6 med att lasta hästar och sedan fick jag se hur hela familjen och deras vänner jobbade i flera timmar med att samla ihop boskapen, brännmärka, vaccinera och kastrera kalvar. När uppgiften var avklarad fanns många andra att fortsätta med och Bella lät mig följa med.
Bella Donald i färd med att justera bevattningen på gården. Camilla fick hänga med henne under en vanlig dag på jobbet som cowgirl.
En annan gård jag ville hitta var en som låg på gränsen till den stora nationalparken Yellowstone. I tv-serien beskrivs hur boskapskötsel måste ta hänsyn till rovdjuren i parken och sjukdomarna som de kan sprida. Efter ihärdigt sökande, research och mejlande hittade jag till slut ett företag med två gårdar. En på gränsen till Yellowstone där betesdriften sätts på prov när grizzlybjörnarna med jämna mellanrum är aktiva i området.
I Montana är nötköttsproduktionen stor och mjölkproduktionen betydligt mindre. Delstaten, som är nästan lika stor som Sverige till ytan, beräknas ha färre än 50 mjölkgårdar kvar. Tack vare hjälp från Martha Mintz lyckade jag komma till en av de större mjölkgårdarna och fick även inblick i hur den produktionen fungerar där.
Jag är otroligt tacksam för möjligheten att göra den här resan. Jag fick se hur nötköttsproduktionen i Montana verkligen fungerar, och upptäckte vilka delar av Yellowstone som faktiskt speglar verkligheten. Men framför allt fick jag nya kontakter och en djupare förståelse för ett lantbruk som är både tufft och storslaget.
Att kunna luta sig mot delar av IFAJ-nätverket visade sig ovärderligt och något jag varmt rekommenderar andra som planerar liknande stipendieresor.
Fredag eftermiddag, Sveriges nationaldag, avslutades en tre dagars pressresa till Bryssel. Resan ordnades av European Network of Agricultural Journalists (ENAJ) och under resan har vi besökt EU-kommissionen, två lantbruk och ett rådgivningsföretag som också förmedlar tjänster till lantbrukare för ersättning av kolinlagring i marken, Soil Capital.
Mitt syfte med resan var i huvudsak att besöka kommissionen och diskutera framtida Common Agricultural Policy (CAP). Dessutom fick jag möjlighet att närmare även diskutera Farm Accountancy Data Network (FADN) och den framtida övergången till Farm Sustainability Data Network (FSDN). Intressant och mycket lärorikt.
På kommissionen fick vi bland annat träffa jordbrukskommissionär Christophe Hansen, för en genomgång av kommissionens vision för jordbrukets framtid i EU. Dessutom gavs det möjlighet till att ställa frågor. Det var en flitig skara om 15 journalister från ett flertal EU-länder som ställde en rad frågor. För min del blev det frågor om framtiden för CAP och om stöd till unga lantbrukare. Andra frågor som kom upp var om handelsavtal med omvärlden vad gäller jordbruksprodukter och livsmedel.
De gårdsbesök vi gjorde var dels till en odlare av salladscikoria och dels till en uppfödare av Belgian Blue köttdjur. Två vitt skilda verksamheter, men med stort engagemang från bägge parter.
Besöket på företaget Soil Capital syftade till att lära om hur lantbrukare kan få ersättning för att ställa om sin växtodling på ett mer regenerativt sätt. Genom att ge rådgivning om hur en omställning kan ske, utför företaget sedan beräkningar av så kallade Soil Capital Units,
utifrån ett flertal variabler, där kolinlagring är en del. Soil Capital har för närvarande 1 900 lantbruk anslutna, där lantbrukarna i genomsnitt erhåller omkring 300 kr per hektar årligen, för sitt arbete med att förbättra sin mark. Verksamheten finansieras genom att företaget i sin tur säljer dessa Soil Capital Units vidare till förädlingsindustrin, som vill kunna visa på sitt ansvar för miljön och klimatet.
Resan har varit mycket informativ och värdefull och jag rekommenderar starkt till FSLJ:s medlemmar att delta i denna typ av pressresor som ordnas av ENAJ. Stort tack till FSLJ och Ivar Petersons stipendiefond som möjliggjort denna resa!
Ausrine Öhrström beviljades ett stipendium på 21 875 kronor från Ivar Petersons stipendiefond för att besöka och rapportera ifrån världsutställningen i Osaka, Japan, 2025. Här är hennes stipendieberättelse.
Jag älskar att resa, och Japan har länge stått högt upp på min rese-bucketlist. När jag av en slump hade sett att ett japanskt företag, inom jordbruksteknik, skulle delta på världsutställningen i Osaka, Japan i år väcktes min nyfikenhet.
En världsutställning lät så maffigt, och att det i år dessutom hölls i ett land jag länge varit nyfiken på kickade i gång tankeknölarna. Klart jag skulle dit! Och särskilt nu när jag blivit lite varmare i min yrkesroll som lantbruksjournalist. En titel som både känns ganska självklar, men som tagit ett par år att vänja sig vid. Jag blev därför superglad när jag beviljades medel från Ivar Petersons stipendiefond som möjliggjorde resan.
Den första världsutställningen hölls i London, Storbritannien, år 1851 och kallades ”Den stora utställningen av industrins verk från alla nationer”. Händelsen markerade början på en lång tradition av internationella världsutställningar och sedan tidigt 1900-tal har dessa utställningar regelbundet organiserats vart femte år.
Världsutställningen, eller ”World Expo” som de kallas på engelska har hållits vid ett tidigare tillfälle i Osaka, Japan. Det var år 1970 och då visades bland annat tidiga versioner av mobiltelefoner och höghastighetståg upp. När Japan, 55 år senare, återigen står som värd för forumet där teknologiska framsteg, kulturella möten och framtidsvisioner samlas, är det svårt att föreställa sig en enda besökare utan en smartphone i fickan.
En av dem var jag. Med hundratals bilder i telefonen på de tusentals ögonblicksbilder som knappt gick att ta in efter mitt besök från det 155 hektar stora utställningsområdet.
Stort och påkostat När jag skulle ansöka om pressackreditering fick jag min första föraning om att mina planerade dagar på utställningen kanske inte skulle bli lika smidiga som jag är van vid i Sverige eller andra europeiska länder. Dels upplevde jag expo-hemsidan som något rörig, och journalister fick besked ganska sent, nära inpå världsutställningens start, om hur pressackrediteringen skulle gå till.
Jag behövde bli rekommenderad av mitt lands paviljong, vilket i mitt fall var den gemensamma nordiska paviljongen. Sagt och gjort, jag följde instruktionerna. Det innefattade även en process för att godkänna ansiktsigenkänning. Till slut fick jag ett godkännande efter några veckor.
När jag väl mötte upp min kontaktperson för att hämta ut presskortet började jag verkligen förstå hur stort och påkostat evenemanget var. Under hela den sex månader långa perioden som utställningen pågår väntas hela 28 miljoner besökare – till stor del japaner, men självklart även internationella gäster.
Kön utanför entrén ringlade lång. Men jag fick som tur komma in via en personalingång. Väl inne på plats kastades jag ut i det okända med stora förhoppningar om att samla på mig material och nya kunskaper för framtida texter i Jordbruksaktuellt.
Nordiska paviljongen Den första paviljongen jag besökte var den nordiska. En maffig byggnad, en 17 meter hög trästruktur, ritad av en italiensk arkitekt. Jag hade höga förhoppningar om att kunna ta med mig berättelser hem kopplade till jord- och skogsbruk. Men den tanken släcktes snabbt, eftersom insidan av paviljongen inte alls fylldes med det jag trodde Norden skulle vilja lyfta, när det gäller innovation och framtidsvisioner.
Då började paniken krypa fram: ”Kommer jag ens få med mig något innehåll hem som rör de gröna näringarna?”
Reporter med gränser Jag inser att jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om min upplevelse, men jag försöker summera kort. Den första dagen gick hjärnan på högvarv, tankarna snurrade och prestationsångesten blev stor. Besöket i den nordiska paviljongen blev en flopp för mig, och jag trodde det skulle sätta tonen för resten av dagarna. Det hjälpte inte att nästa paviljong jag besökte inte heller hade något tydligt fokus på teknik, framtidsvisioner eller mitt område, jordbruket. I stället bjöds jag på en sju minuter lång folksång. Vackert, absolut, men stressen började smyga sig på.
Snart blev det tydligt att det inte bara var att gå in och ut ur paviljongerna som jag hade trott. Vanliga besökare stod i långa, ibland timslånga köer, och många paviljonger krävde förbokning. Naiv som jag var, tänkte jag att det skulle räcka att säga ”hej, jag är journalist, får jag komma in?” Förvånansvärt nog fungerade det ganska bra ändå.
Australien vinkade in mig med ett ”G’day mate, come on in” och lät mig gå före kön. I Nederländerna fick jag till och med en VIP rundtur med en koordinator. Tyvärr varade den i hela trettio minuter och jordbrukskopplingen var minimal. Andra paviljonger sa däremot tvärt nej, trots min pressackreditering. Där krävdes bokade tider.
Efter ett tag började jag hitta ett sätt att navigera. Jag frågade personalen utanför paviljongerna om de hade något innehåll med koppling till jordbruk. Fick jag ett nej, vilket tyvärr var allt för ofta, sparade jag tid genom att inte gå in. När svaret var ja, hjälpte det mycket att jag presenterade mig som lantbruksjournalist.
Tänka utanför boxen Så småningom fick jag även kläm på hur mediacentret fungerade. Det kändes inte särskilt välkomnande till en början, men med lite tålamod fick jag hjälp att boka en intervju med ett japanskt företag som tack och lov hade en monter med tydligt fokus på framtidens jordbruk. En artikel om det kommer i ett kommande nummer av Jordbruksaktuellt.
Den tredje dagen började allt flyta på bättre. Jag hade hittat ett arbetssätt som funkade för mig och accepterat att en världsutställning inte är någon ren jordbruks eller skogsmässa. Jag började också få koll på det enorma området. Och viktigast av allt, jag kunde börja njuta av mitt besök.
Sammanfattningsvis blev det här en fantastisk möjlighet att tänka utanför boxen i mitt skrivande. Att släppa lite på pressen jag lagt på mig själv och se allt som en lärdom. Och inte minst, att inse hur bra vi faktiskt har det i Sverige när det gäller pressfrihet.
Resan till världsutställningen har absolut gjort mig lite mer världsvan, men också mer ödmjuk inför hur mycket det fortfarande finns att se och lära.
Jag är otroligt tacksam för denna möjlighet! Ausrine Öhrström journalist, Jordbruksaktuellt
Årets utdelning från Ivar Petersons stipendiefond var 80 000 kronor som fyra stipendiater nu får dela på.
Camilla Olsson, reporter på tidningarna Nötkött och Husdjur, tilldelas 31 500 kronor för att lära sig mer om nötkötts- och mjölkproduktionen i delstaten Montana, USA. Utifrån studiebesök på storskaliga lantbruk och möten med cowboys och cowgirls vill hon även bidra med nya perspektiv från regionens djurhållning.
Lisbeth Karlsson, reporter på tidningarna Husdjur och Nötkött, tilldelas 25 000 kronor för att delta i årets IFAJ-kongress i Kenya den 14-18 oktober. Ett av målen med resan är att lära sig med om hur smittsamma sjukdomar påverkar Kenyas mjölk- och köttproduktion och att förmedla kunskapen till svenska producenter.
Håkan Tegenrot, konsult med mångårig erfarenhet inom lantbruksmedia, tilldelas 9000 kronor för att delta i en workshop om den EU-gemensamma undersökningen Farm Accountancy Data Network som ska utvecklas till Farm Sustainability Data Network. Workshopen anordnas av EU-kommissionen och äger rum i Bryssel den 12 januari 2025.
Styrelsen konstaterar att samtliga ansökningar i år levde upp till kriterierna – och styrelsen har i sina beslut vägt in om stipendiaten fått medel ur fonden tidigare. Även möjligheter att omsätta sina kunskaper till kommunikation eller journalistik samt ansökans övergripande kvalitet har vägts in.
Ta chansen att fördjupa dig i något område inom lantbruksjournalistiken. Ivar Petersons stipendiefond ger medel till utbildning för publicistisk verksamhet inom skogs- och lantbruk.
I och med ny placering av FSLJs tillgångar höjs stipendiesumman nästa år till cirka 100 000 kronor. Stipendiet kan användas för kurser eller fördjupning i form av till exempel studieresa.
Tänk på att det måste finnas en tydlig utbildningsplan även för den senare.
Ansökan är nu stängd. Välkommen att söka igen i slutet av 2025.
Styrelsen för FSLJ har – i samråd med Swedbank – beslutat om en ny placering för tillgångarna i Ivar Petersons stipendiefond. Det gör att vi från och med nästa år räknar med att kunna dela ut ett avsevärd större summa till stipendiaterna.
Fonden har under de senaste åren växt, där cirka hälften av tillgångarna har varit placerade i en Robur-fond och hälften i aktier med inriktning på svensk basindustri. Såväl kostnaden för att förvalta stipendiefonden (ersättning till FSLJ samt revision) samt utdelningen av stipendier har finansierats av direktavkastningen från aktiekapitalet.
Det här har dels gett en ganska låg summa att fördela som stipendier, samtidigt som den ideellt arbetande styrelsen har känt att det har varit ett stort ansvar för stiftelsens kapital när det har varit oroligt på börsen.
Swedbank föreslog därför en ny placering där en större del av kapitalet fortsatt är placerat i en av dem förvaltad fond, medan en mindre del placeras i en så kallad stiftelsefond.
I stiftelsefonden sker en årlig garanterad utdelning på cirka fem % av kapitalet. Det här innebär att kapitalet i Ivar Petersons stipendiefond har stor möjlighet att fortsätta att växa, samtidigt som vi kommer att få en större årlig utdelning att använda till dels förvaltning, dels stipendieutdelning. Vi har också möjlighet att omfördela pengar mellan fonderna, om vi ett år skulle vilja ha en större utdelning.
Nästa utlysning av Ivar Petersons stipendiefond sker i slutet av året, med beslut av vilka som beviljas medel i slutet av januari 2025. Exakt belopp är ännu inte klart, men styrelsen räknar med att kunna bevilja en större summa än snittet för de senaste åren.
Det är därför dags att redan nu börja fundera på vilken utbildning inom skogs- och lantbruksjournalistiken som just du skulle vilja söka medel för. Styrelsen ser fram emot flera välskrivna och inspirerande stipendieansökningar!
Kristina Hansén beviljades ett stipendium på 12 500 kronor för att delta i IFAJ:s efterkongress på Färöarna sommaren 2022. Kristina arbetade som husdjursreporter när resan gjorde men bevakar nu EU och politik på Land Lantbruk. Här är hennes stipendieberättelse:
Jag reste till Färöarna den 3–7 juli 2022 för att delta på IFAJs post-congress tour och lära mig mer om hur det är att bedriva lantbruk på den avlägsna gröna ögruppen i Nordatlanten. Och på Färöarna, som ordagrant betyder Fåröarna, är lantbruk så gott som lika med fårskötsel.
Växtodlingen är blygsam och det saknas kommersiell produktion av såväl gris, ägg och kyckling. Men även för gårdarna med mjölk som huvudinriktning har fåren en självklar plats. ”Utan får är man ingen bonde” sade en av lantbrukarna som jag träffade.
Fåruppfödaren Eyðun Eliassen.
Av landets 53 000 invånare är cirka 400 bönder och 40-50 av dem är heltidslantbrukare. Fåruppfödaren Eyðun Eliassen konstaterade att det inte är ett yrke man blir rik på men att han trivs med livet på gården Uppistova på den nordliga ön Kalsoy. Där har han varit verksam med familjen i 30 år och låter 200 tackor beta branterna nära havet.
Fårbonden och turistföretagaren Johannes Patursson iklädd färöisk folkdräkt.
Utanför huvudstaden Torshavn träffade jag deltidslantbrukaren Johannes Patursson på gården som funnits i hans släkt sedan 1557. I början av 2000-talet avvecklade han mjölkproduktionen för att satsa på besöksverksamhet i kombination med extensiv fårskötsel. I det egna hemmet, en knuttimrad stuga med grästak, bjuds turister på fika eller middag efter guidade turer som berättar om byn Kirkjubøurs rika kulturhistoria.
En stor del av maten som produceras i det färöiska lantbruket säljs direkt till konsument och uppgifterna om inhemsk försörjningsgrad för olika livsmedel är därför osäker. Men det står klart att dryckesmjölk är det enda livsmedel där landet klarar sig utan import. Roi Absalonsen driver landets största mjölkgård med 110 mjölkkor. Han vittnar om en bransch i snabb omvandling. För 25 år sedan fanns nära 100 mjölkgårdar och 2022 var antalet nere på 15. Om 5-10 år finns bara hälften kvar spådde han.
Sigert Patursson, mjölkproducent och styrelseledamot för mejerikooperativet MBM.
Men volymmässigt beskrivs landets mjölkproduktion som relativt stabil enligt Sigert Patursson, mjölkproducent och styrelseledamot för mejerikooperativet MBM med mejeri i Torshavs. De senaste 20 åren har Färöarnas årsproduktion varit runt 7–7,5 miljoner ton och reglerats av ett kvotsystem där bönderna inte får betalt för överproducerad mjölk om inte varan kan säljas.
Lantbruksrådgivaren och deltidsbonden Jens í Gerðinum.
Färöarna är en självständig stat under den danska kronan men de är inte medlemmar i EU. Missnöjet med det egna landets jordbrukspolitik lyftes bland annat av lantbruksrådgivaren och deltidsbonden Jens í Gerðinum som var besviken på att regeringen prioriterar fisket och fiskodling betydligt högre än gröna näringar.
Ett företag som satsat på en form av vattenbruk är Ocean Rainforest. I fjorden utanför ön Streymoy odlas tonvis med tång för export och i anläggningen intill fick vi insyn i processen där tången förädlas till fodertillsats via fermentering. Enligt företaget ska tången bland annat gynna bakteriefloran hos grisar och skydda mot smågrisars avvänjningsdiarré.
Sommaren 2022 var avräkningspriset 9-70 danska kronor per kilot och i butik kostade 1 liter mjölk cirka 6 kronor mer. 60 öre per kilo är statligt subventionerat.
Tack vare stipendiepengarna från Ivar Petersons fond kunde större delen av resekostnaderna täckas. Förutom fantastiska upplevelser och ett breddat internationellt nätverk resulterade resan i totalt fem reportage publicerade i Land Lantbruks papperstidning respektive E-tidning:
Här på Fårens öar dominerar djuren (nr 33, 12 augusti 2022)
Lantbruksberedskap i skuggan av stark fiskerinäring (nr 33, 12 augusti 2022)
Lönsam mjölknäring i snabb förändring (nr 34, 19 augusti 2022)
Betesdrift sällsynt för färöiska mjölkkor (nr 34, 19 augusti 2022)
Här odlas och förädlas tång för friskare grisar (nr 45, 25 november 2022)
Ausrine Öhrström beviljas ett stipendium på 21 875 kronor för att besöka och rapportera ifrån världsutställningen i Osaka, Japan, 2025. Ausrine Öhrström arbetar som reporter på tidningen Jordbruksaktuellt.
Husdjursreporter Sofie Olsson, Land Lantbruk, beviljas stipendium på 20 000 kronor för studieresa till Skottland och Nordirland för att utröna hur lantbruket påverkats av Brexit genom bland annat gårdsbesök.
Ansökan till nästa års stipendium startar i december.
