Ann-Helen Meyer von Bremen, var en av de som i år tilldelades medel ur Ivar Petersons Stipendiefond. För pengarna gjorde hon en resa till Mongoliet och detta har resulterat i tre reportage – White Paper, Nötkött och Omvärlden och utgjort underlag till krönikor i Allt om Mat och tidskriften Tiden.
Såhär skriverAnn-Helen Meyer von Bremen om sin resa till Mongoliet:
”Reste till Mongoliet i april och besökte tre olika gårdar. En herdefamilj i Jargalant, cirka 60 mil från Ulan Bator, i deras vårläger. Familjen har getter, hästar, jakar. En familj utanför Arhkangai i samma område, som främst har kor, jakar och korsningen mellan ko och jak. Båda familjerna är nomader och flyttar fyra gångar om året med sina djur. Besökte även en gård utanför Ulan Bator som är bosatt och ser sig som bönder, inte herdar. De har mjölkproduktion som de vill utöka och gör egentligen precis det som staten vill, nämligen är bofasta, expanderar sin gård och producerar mjölk nära huvudstaden. Ändå hade de ironiskt nog tvingats flytta sin gård alldeles nyligen därför att Ulan Bator växer så kraftigt.I Ulan Bator träffade jag också en rad olika representanter för livsmedelskedjan. Bland annat FAOs experter på djurhållning, statssekreterare på jordbruksdepartementet, chefen för livsmedelsdepartementet, chefen för Mongoliska Köttbranschen, VD för ett av Mongoliets största slakterier, platschef samt kockar hos Modern Nomads (restaurangkedja) med flera.Resan var intensiv och gav en mycket intressant bild av ett land som under kort tid har genomgått en kraftig urbanisering, där nästan halva befolkningen nu lever i städer och den andra halvan som herdar. Det är två olika kulturer som frontalkrockar. Staten och diverse biståndsorganisationer arbetar för att herdarna ska följa den utveckling som vårt lantbruk har gjort, vilket innebär slutet för herdarnas livsstil. Det är också mycket tveksamt om ett lantbruk enligt en mer industrialiserad västerländsk modell är ekologiskt lämplig för ett land som Mongoliet som har ett av världens mest kärva klimat och en känslig natur.Men framför allt så väckte resan till Mongoliet återigen frågan – vad är egentligen utveckling och vad är egentligen ett gott liv? Det är något som jag kommer får anledning att återkomma till.”
”Reste till Mongoliet i april och besökte tre olika gårdar. En herdefamilj i Jargalant, cirka 60 mil från Ulan Bator, i deras vårläger. Familjen har getter, hästar, jakar. En familj utanför Arhkangai i samma område, som främst har kor, jakar och korsningen mellan ko och jak. Båda familjerna är nomader och flyttar fyra gångar om året med sina djur. Besökte även en gård utanför Ulan Bator som är bosatt och ser sig som bönder, inte herdar. De har mjölkproduktion som de vill utöka och gör egentligen precis det som staten vill, nämligen är bofasta, expanderar sin gård och producerar mjölk nära huvudstaden. Ändå hade de ironiskt nog tvingats flytta sin gård alldeles nyligen därför att Ulan Bator växer så kraftigt.I Ulan Bator träffade jag också en rad olika representanter för livsmedelskedjan. Bland annat FAOs experter på djurhållning, statssekreterare på jordbruksdepartementet, chefen för livsmedelsdepartementet, chefen för Mongoliska Köttbranschen, VD för ett av Mongoliets största slakterier, platschef samt kockar hos Modern Nomads (restaurangkedja) med flera.Resan var intensiv och gav en mycket intressant bild av ett land som under kort tid har genomgått en kraftig urbanisering, där nästan halva befolkningen nu lever i städer och den andra halvan som herdar. Det är två olika kulturer som frontalkrockar. Staten och diverse biståndsorganisationer arbetar för att herdarna ska följa den utveckling som vårt lantbruk har gjort, vilket innebär slutet för herdarnas livsstil. Det är också mycket tveksamt om ett lantbruk enligt en mer industrialiserad västerländsk modell är ekologiskt lämplig för ett land som Mongoliet som har ett av världens mest kärva klimat och en känslig natur.Men framför allt så väckte resan till Mongoliet återigen frågan – vad är egentligen utveckling och vad är egentligen ett gott liv? Det är något som jag kommer får anledning att återkomma till.”