En tv-serie kan ta en långt. I mitt fall söder om Stockholm till Montana – 760 mil. Där ville jag ta reda på hur mycket av Yellowstones lantbruksskildring som faktiskt stämmer med verkligheten.
Jag var kanske en av de sista att upptäcka serien Yellowstone, men när jag gjorde det blev jag helt fascinerad. Lantbruket skildrades på ett sällan skådat sätt i en stor Hollywood-produktion. Dialogerna handlade om allt från lönsamhet till sjukdomar som brucellos och trumsjuka till en utdöende yrkesgrupp: cowboys och cowgirls. Men hur väl stämde fiktionen med verkligheten?
Tack vare ett stipendium från Ivar Petersons stipendiefond fick jag möjligheten att ta reda på det. I januari i år fick jag beskedet om stipendiet och genast började jag jobbet med att försöka hitta gårdar att få besöka i området. Jag mejlade IFAJ:s ordförande Steve Werblow och frågade om han kände någon lantbruksjournalist i Montana som kunde tipsa mig. Svaret kom snabbt – han föreslog sin kollega Martha Mintz.
Sedan började en lång resa med att försöka få kontakt med gårdar. Till skillnad från en lantbruksjournalistik-resa i Mellanvästern drygt tio år tidigare, gick det trögt. Många gårdar har fina sajter som beskriver produktionen, gärna med hjälp av många bilder. Men att svara på mejl från en lantbruksjournalist från Sverige var det få som gjorde.
Det fanns dock undantag. Martha Mintz berättade om några gårdar som hon hade gjort jobb på flera år tidigare och som kanske kunde passa. Huvudfokus var att försöka hitta en cowboy eller cowgirl som kunde berätta hur han eller hon såg på sitt yrke och framtiden. Stämde deras bild med Yellowstone? Familjen Donald visade sig vara rätt. Nedanför Crazy Mountains i Montana flyttar de sin boskap med hjälp av hästar. Femte generationen har nyligen tagit plats på gården och Bella, en ung kvinna med tydlig stolthet, visade sig vara en äkta cowgirl.
En hel dag fick jag följa med henne på jobbet. Vi började dagen klockan 6 med att lasta hästar och sedan fick jag se hur hela familjen och deras vänner jobbade i flera timmar med att samla ihop boskapen, brännmärka, vaccinera och kastrera kalvar. När uppgiften var avklarad fanns många andra att fortsätta med och Bella lät mig följa med.
En annan gård jag ville hitta var en som låg på gränsen till den stora nationalparken Yellowstone. I tv-serien beskrivs hur boskapskötsel måste ta hänsyn till rovdjuren i parken och sjukdomarna som de kan sprida. Efter ihärdigt sökande, research och mejlande hittade jag till slut ett företag med två gårdar. En på gränsen till Yellowstone där betesdriften sätts på prov när grizzlybjörnarna med jämna mellanrum är aktiva i området.
I Montana är nötköttsproduktionen stor och mjölkproduktionen betydligt mindre. Delstaten, som är nästan lika stor som Sverige till ytan, beräknas ha färre än 50 mjölkgårdar kvar. Tack vare hjälp från Martha Mintz lyckade jag komma till en av de större mjölkgårdarna och fick även inblick i hur den produktionen fungerar där.
Jag är otroligt tacksam för möjligheten att göra den här resan. Jag fick se hur nötköttsproduktionen i Montana verkligen fungerar, och upptäckte vilka delar av Yellowstone som faktiskt speglar verkligheten. Men framför allt fick jag nya kontakter och en djupare förståelse för ett lantbruk som är både tufft och storslaget.
Att kunna luta sig mot delar av IFAJ-nätverket visade sig ovärderligt och något jag varmt rekommenderar andra som planerar liknande stipendieresor.
Camilla Olsson
