Ausrine Öhrström beviljades  ett stipendium på 21 875 kronor från Ivar Petersons stipendiefond för att besöka och rapportera ifrån världsutställningen i Osaka, Japan, 2025. Här är hennes stipendieberättelse.

Jag älskar att resa, och Japan har länge stått högt upp på min rese-bucketlist. När jag av en slump hade sett att ett japanskt företag, inom jordbruksteknik, skulle delta på världsutställningen i Osaka, Japan i år väcktes min nyfikenhet. 

En världsutställning lät så maffigt, och att det i år dessutom hölls i ett land jag länge varit nyfiken på kickade i gång tankeknölarna. Klart jag skulle dit! Och särskilt nu när jag blivit lite varmare i min yrkesroll som lantbruksjournalist. En titel som både känns ganska självklar, men som tagit ett par år att vänja sig vid. Jag blev därför superglad när jag beviljades medel från Ivar Petersons stipendiefond som möjliggjorde resan. 

Den första världsutställningen hölls i London, Storbritannien, år 1851 och kallades ”Den stora utställningen av industrins verk från alla nationer”. Händelsen markerade början på en lång tradition av internationella världsutställningar och sedan tidigt 1900-tal har dessa utställningar regelbundet organiserats vart femte år. 

Världsutställningen, eller ”World Expo” som de kallas på engelska har hållits vid ett tidigare tillfälle i Osaka, Japan. Det var år 1970 och då visades bland annat tidiga versioner av mobiltelefoner och höghastighetståg upp. När Japan, 55 år senare, återigen står som värd för forumet där teknologiska framsteg, kulturella möten och framtidsvisioner samlas, är det svårt att föreställa sig en enda besökare utan en smartphone i fickan.

En av dem var jag. Med hundratals bilder i telefonen på de tusentals ögonblicksbilder som knappt gick att ta in efter mitt besök från det 155 hektar stora utställningsområdet.

Stort och påkostat
När jag skulle ansöka om pressackreditering fick jag min första föraning om att mina planerade dagar på utställningen kanske inte skulle bli lika smidiga som jag är van vid i Sverige eller andra europeiska länder. Dels upplevde jag expo-hemsidan som något rörig, och journalister fick besked ganska sent, nära inpå världsutställningens start, om hur pressackrediteringen skulle gå till.

Jag behövde bli rekommenderad av mitt lands paviljong, vilket i mitt fall var den gemensamma nordiska paviljongen. Sagt och gjort, jag följde instruktionerna. Det innefattade även en process för att godkänna ansiktsigenkänning. Till slut fick jag ett godkännande efter några veckor.

När jag väl mötte upp min kontaktperson för att hämta ut presskortet började jag verkligen förstå hur stort och påkostat evenemanget var. Under hela den sex månader långa perioden som utställningen pågår väntas hela 28 miljoner besökare – till stor del japaner, men självklart även internationella gäster.

Kön utanför entrén ringlade lång. Men jag fick som tur komma in via en personalingång. Väl inne på plats kastades jag ut i det okända med stora förhoppningar om att samla på mig material och nya kunskaper för framtida texter i Jordbruksaktuellt. 

Nordiska paviljongen 
Den första paviljongen jag besökte var den nordiska. En maffig byggnad, en 17 meter hög trästruktur, ritad av en italiensk arkitekt. Jag hade höga förhoppningar om att kunna ta med mig berättelser hem kopplade till jord- och skogsbruk. Men den tanken släcktes snabbt, eftersom insidan av paviljongen inte alls fylldes med det jag trodde Norden skulle vilja lyfta, när det gäller innovation och framtidsvisioner.

Då började paniken krypa fram: ”Kommer jag ens få med mig något innehåll hem som rör de gröna näringarna?”

Här kan du läsa min krönika om min upplevelse av den nordiska paviljongen.

Reporter med gränser
Jag inser att jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om min upplevelse, men jag försöker summera kort. Den första dagen gick hjärnan på högvarv, tankarna snurrade och prestationsångesten blev stor. Besöket i den nordiska paviljongen blev en flopp för mig, och jag trodde det skulle sätta tonen för resten av dagarna. Det hjälpte inte att nästa paviljong jag besökte inte heller hade något tydligt fokus på teknik, framtidsvisioner eller mitt område, jordbruket. I stället bjöds jag på en sju minuter lång folksång. Vackert, absolut, men stressen började smyga sig på.

Snart blev det tydligt att det inte bara var att gå in och ut ur paviljongerna som jag hade trott. Vanliga besökare stod i långa, ibland timslånga köer, och många paviljonger krävde förbokning. Naiv som jag var, tänkte jag att det skulle räcka att säga ”hej, jag är journalist, får jag komma in?” Förvånansvärt nog fungerade det ganska bra ändå. 

Australien vinkade in mig med ett ”G’day mate, come on in” och lät mig gå före kön. I Nederländerna fick jag till och med en VIP rundtur med en koordinator. Tyvärr varade den i hela trettio minuter och jordbrukskopplingen var minimal. Andra paviljonger sa däremot tvärt nej, trots min pressackreditering. Där krävdes bokade tider. 

Efter ett tag började jag hitta ett sätt att navigera. Jag frågade personalen utanför paviljongerna om de hade något innehåll med koppling till jordbruk. Fick jag ett nej, vilket tyvärr var allt för ofta, sparade jag tid genom att inte gå in. När svaret var ja, hjälpte det mycket att jag presenterade mig som lantbruksjournalist.

Tänka utanför boxen 
Så småningom fick jag även kläm på hur mediacentret fungerade. Det kändes inte särskilt välkomnande till en början, men med lite tålamod fick jag hjälp att boka en intervju med ett japanskt företag som tack och lov hade en monter med tydligt fokus på framtidens jordbruk. En artikel om det kommer i ett kommande nummer av Jordbruksaktuellt.

Den tredje dagen började allt flyta på bättre. Jag hade hittat ett arbetssätt som funkade för mig och accepterat att en världsutställning inte är någon ren jordbruks eller skogsmässa. Jag började också få koll på det enorma området. Och viktigast av allt, jag kunde börja njuta av mitt besök.

Sammanfattningsvis blev det här en fantastisk möjlighet att tänka utanför boxen i mitt skrivande. Att släppa lite på pressen jag lagt på mig själv och se allt som en lärdom. Och inte minst, att inse hur bra vi faktiskt har det i Sverige när det gäller pressfrihet.

Resan till världsutställningen har absolut gjort mig lite mer världsvan, men också mer ödmjuk inför hur mycket det fortfarande finns att se och lära.

Jag är otroligt tacksam för denna möjlighet! 
Ausrine Öhrström
journalist, Jordbruksaktuellt