Nu är det dags att betala medlemsavgiften för 2026. Avgiften är 275 kronor och gör det möjligt för föreningen att fortsätta sitt arbete – bland annat med hemsida, bokföring och banktjänster.
I medlemsavgiften ingår också medlemskap i vår internationella paraplyorganisation IFAJ (7,49 euro av avgiften går dit). Det ger dig möjlighet att delta i internationella tävlingar och att skaffa ett internationellt presskort mot en egenavgift på 300 kronor. Du får även möjlighet att söka medel ur Ivar Petersons stipendiefond samt att ta del av de medlemsförmåner som föreningen erbjuder, som mat på årsmötet och utdelningen av Årets Lantbruksjournalist.
Så här betalar du
Swish Skanna QR-koden eller swisha direkt till 123-348 75 84. Du behöver inte skriva något meddelande.
Bankgiro Vill du hellre betala via bankgiro? Vårt bankgironummer är 5900-2188. Ange ditt namn som referens.
Behöver du kvitto? Om du behöver kvitto eller annat underlag för utlägg eller bokföring, hör av dig till vår kassör Linda Grimstedt.
Dag två var det dags för seminarierna, där vi fick en bättre bild av lantbruket i Kenya. Ett tydligt tema från flera föreläsare var hur man arbetar för att få fler kvinnor in i lantbruket. Vi fick även höra om projekt som utbildar lantbrukare i säker användning av växtskyddsmedel. Just nu används förbjudna preparat i för stora mängder i landet och flera företag samarbetar med projektet Croplife för att öka kunskapen kring detta.
Dag tre och fyra stod gårdsbesök på schemat. Det fanns som vanligt flera turer att välja på och detta var vad jag fick uppleva:
Först besökte vi Kenchic, ett stort kycklingslakteri där vi fick följa hela processen från slakt till färdig produkt. Efter det åkte vi vidare till Coffee Research Institute där vi såg hur kaffe odlas och bearbetas från sådd till färdig böna. Dagen avslutades på Kalro Seed Head Office där man arbetar fram säkert utsäde som säljs till lantbrukare i små kiosker.
Väldigt fräscht och fint på kycklingslakteriet. Men de doppar slaktkropparna i klor för att få bort alla bakterier. Något som är förbjudet i EU.På Coffee Research InstituteKaffebönor direkt från träden.Sjukdomsfritt utsäde packas på Kalro Seed Head Office för att sedan säljas i deras kiosker.
Den fjärde dagen fortsatte vi med fler gårdsbesök. Min grupp började på Protein Master som producerar proteinfoder av soldatflugor. De utbildar även lantbrukare i att starta egen produktion hemma på gården. Därefter besökte vi en avokadoodling på tolv hektar med 2 500 träd. Tyvärr var skördesäsongen för advokado förbi. På gården odlades också macadamianötter och bananer.
På Protein Master utbildas lantbrukare att göra sitt eget foder med hjälp av soldatflugor.Som en sagodjungel med avokadoträd.Jag tillsammans med Norges ordförande Wenche Aale Hægermark på en bananodling.
Kongressen avslutades med middag och prisutdelning i IFAJ:s tävlingar. Extra roligt var att se Linda Grimstedt från Sverige vinna pris för bästa innovationsartikel. Kvällen avslutades med att flaggan lämnades över till Kroatien som arrangerar nästa års kongress i september 2026.
IFAJ:s flagga lämnades över till Kroatien.
Det har varit många intryck att ta in. Det blev gårdsbesök från morgon till kväll, intressanta seminarier och samtal med människor från hela världen som också brinner för lantbruksrelaterade frågor. Det var också roligt att träffa vänner från tidigare kongresser och samtidigt knyta nya kontakter.
Sjoerd Hofstee från Nederländerna och Christian Mühlhausen från Tyskland träffade varandra för många år sedan på en IFAJ kongress när de var Young Leader. Nu åker de runt och gör reportage ihop och jag har träffat dem på flera kongresser tidigare.
Vi var fyra svenskar på plats. Liza Karlsson deltog med stöd från Ivar Petersons stipendiefond och Lena Johansson och Lisa Halldén reste med stöd från Journalistförbundet. Är du lantbruksjournalist eller kommunikatör? Åk på en IFAJ-kongress någon gång. Det är en upplevelse du inte kommer att ångra.
Svenskarna på plats, från vänster Liza Karlsson, Lena Johansson, Lisa Halldén och Melissa Dahlqvist.
En tv-serie kan ta en långt. I mitt fall söder om Stockholm till Montana – 760 mil. Där ville jag ta reda på hur mycket av Yellowstones lantbruksskildring som faktiskt stämmer med verkligheten.
Nyfikenheten på den utdöende yrkesgruppen cowboys och cowgirls fick FSLJ-medlemmen Camilla Olsson att söka medel ur Ivar Petersons stipendiefond för att besöka gårdar i USA.
Jag var kanske en av de sista att upptäcka serien Yellowstone, men när jag gjorde det blev jag helt fascinerad. Lantbruket skildrades på ett sällan skådat sätt i en stor Hollywood-produktion. Dialogerna handlade om allt från lönsamhet till sjukdomar som brucellos och trumsjuka till en utdöende yrkesgrupp: cowboys och cowgirls. Men hur väl stämde fiktionen med verkligheten?
Tack vare ett stipendium från Ivar Petersons stipendiefond fick jag möjligheten att ta reda på det. I januari i år fick jag beskedet om stipendiet och genast började jag jobbet med att försöka hitta gårdar att få besöka i området. Jag mejlade IFAJ:s ordförande Steve Werblow och frågade om han kände någon lantbruksjournalist i Montana som kunde tipsa mig. Svaret kom snabbt – han föreslog sin kollega Martha Mintz.
Sedan började en lång resa med att försöka få kontakt med gårdar. Till skillnad från en lantbruksjournalistik-resa i Mellanvästern drygt tio år tidigare, gick det trögt. Många gårdar har fina sajter som beskriver produktionen, gärna med hjälp av många bilder. Men att svara på mejl från en lantbruksjournalist från Sverige var det få som gjorde.
Camilla Olsson tillsammans med den amerikanska lantbruksjournalisten Martha Mintz som hon träffade via IFAJ-nätverket och som blev en viktig nyckel för att förverkliga reportageresan. Hjälpen med att komma i kontakt med lantbrukare via IFAJ är något Camilla rekommenderar andra.
Det fanns dock undantag. Martha Mintz berättade om några gårdar som hon hade gjort jobb på flera år tidigare och som kanske kunde passa. Huvudfokus var att försöka hitta en cowboy eller cowgirl som kunde berätta hur han eller hon såg på sitt yrke och framtiden. Stämde deras bild med Yellowstone? Familjen Donald visade sig vara rätt. Nedanför Crazy Mountains i Montana flyttar de sin boskap med hjälp av hästar. Femte generationen har nyligen tagit plats på gården och Bella, en ung kvinna med tydlig stolthet, visade sig vara en äkta cowgirl.
En hel dag fick jag följa med henne på jobbet. Vi började dagen klockan 6 med att lasta hästar och sedan fick jag se hur hela familjen och deras vänner jobbade i flera timmar med att samla ihop boskapen, brännmärka, vaccinera och kastrera kalvar. När uppgiften var avklarad fanns många andra att fortsätta med och Bella lät mig följa med.
Bella Donald i färd med att justera bevattningen på gården. Camilla fick hänga med henne under en vanlig dag på jobbet som cowgirl.
En annan gård jag ville hitta var en som låg på gränsen till den stora nationalparken Yellowstone. I tv-serien beskrivs hur boskapskötsel måste ta hänsyn till rovdjuren i parken och sjukdomarna som de kan sprida. Efter ihärdigt sökande, research och mejlande hittade jag till slut ett företag med två gårdar. En på gränsen till Yellowstone där betesdriften sätts på prov när grizzlybjörnarna med jämna mellanrum är aktiva i området.
I Montana är nötköttsproduktionen stor och mjölkproduktionen betydligt mindre. Delstaten, som är nästan lika stor som Sverige till ytan, beräknas ha färre än 50 mjölkgårdar kvar. Tack vare hjälp från Martha Mintz lyckade jag komma till en av de större mjölkgårdarna och fick även inblick i hur den produktionen fungerar där.
Jag är otroligt tacksam för möjligheten att göra den här resan. Jag fick se hur nötköttsproduktionen i Montana verkligen fungerar, och upptäckte vilka delar av Yellowstone som faktiskt speglar verkligheten. Men framför allt fick jag nya kontakter och en djupare förståelse för ett lantbruk som är både tufft och storslaget.
Att kunna luta sig mot delar av IFAJ-nätverket visade sig ovärderligt och något jag varmt rekommenderar andra som planerar liknande stipendieresor.
International Forum of Agricultural Journalists är det nya namnförslaget för IFAJ. Delegaterna röstade igenom namnbytet på IFAJ:s årsmöte i Nairobi, Kenya, i mitten av oktober.
Beslutet måste nu godkännas av de brittiska myndigheterna innan det kan träda i kraft officiellt.
Sverige representerades av Melissa Dahlqvist och Lena Johansson.
Sverige representerades av Lena Johansson och Melissa Dahlqvist, tillsammans med delegater från totalt 23 medlemsländer.
IFAJ:s ordförande Steve Werblow välkomnar Kirgizistan som ny medlem i IFAJ.
Under mötet fastställdes även budgeten för det kommande året och Kirgizistan valdes in som ny medlem i IFAJ.
Journalisten och FSLJ-medlemmen Jenny Gustafsson delar med sig av sina erfarenheter i ett webbinarium på Teams den 4/12.
Möt Jenny Gustafsson – skribent och fotograf från Västergötland som har bott i Beirut i 16 år. Jenny skriver ofta om mat, hållbarhet och odling i Libanon och på andra platser, och medverkar i projekt som med hjälp av berättande motverkar stereotyper inom media och forskning.
Jenny skriver i en rad svenska och internationella publikationer exempelvis The Guardian, Al Jazeera, Göteborgs-Posten och Hemslöjd.
Hör henne berätta om hur hon arbetar som lantbruksjournalist med möjlighet att ställa frågor i ett webbinarium på Teams den 4/12 klockan 12-12.45.
Fredag eftermiddag, Sveriges nationaldag, avslutades en tre dagars pressresa till Bryssel. Resan ordnades av European Network of Agricultural Journalists (ENAJ) och under resan har vi besökt EU-kommissionen, två lantbruk och ett rådgivningsföretag som också förmedlar tjänster till lantbrukare för ersättning av kolinlagring i marken, Soil Capital.
Mitt syfte med resan var i huvudsak att besöka kommissionen och diskutera framtida Common Agricultural Policy (CAP). Dessutom fick jag möjlighet att närmare även diskutera Farm Accountancy Data Network (FADN) och den framtida övergången till Farm Sustainability Data Network (FSDN). Intressant och mycket lärorikt.
På kommissionen fick vi bland annat träffa jordbrukskommissionär Christophe Hansen, för en genomgång av kommissionens vision för jordbrukets framtid i EU. Dessutom gavs det möjlighet till att ställa frågor. Det var en flitig skara om 15 journalister från ett flertal EU-länder som ställde en rad frågor. För min del blev det frågor om framtiden för CAP och om stöd till unga lantbrukare. Andra frågor som kom upp var om handelsavtal med omvärlden vad gäller jordbruksprodukter och livsmedel.
De gårdsbesök vi gjorde var dels till en odlare av salladscikoria och dels till en uppfödare av Belgian Blue köttdjur. Två vitt skilda verksamheter, men med stort engagemang från bägge parter.
Besöket på företaget Soil Capital syftade till att lära om hur lantbrukare kan få ersättning för att ställa om sin växtodling på ett mer regenerativt sätt. Genom att ge rådgivning om hur en omställning kan ske, utför företaget sedan beräkningar av så kallade Soil Capital Units,
utifrån ett flertal variabler, där kolinlagring är en del. Soil Capital har för närvarande 1 900 lantbruk anslutna, där lantbrukarna i genomsnitt erhåller omkring 300 kr per hektar årligen, för sitt arbete med att förbättra sin mark. Verksamheten finansieras genom att företaget i sin tur säljer dessa Soil Capital Units vidare till förädlingsindustrin, som vill kunna visa på sitt ansvar för miljön och klimatet.
Resan har varit mycket informativ och värdefull och jag rekommenderar starkt till FSLJ:s medlemmar att delta i denna typ av pressresor som ordnas av ENAJ. Stort tack till FSLJ och Ivar Petersons stipendiefond som möjliggjort denna resa!
FSLJ bjuder in till frukostträff torsdagen den 26 juni klockan 10-10:45 i presstältet.
Mingla med andra lantbruksjournalister och kommunikatörer. Dessutom berättar FSLJ-medlemmen Ausrine Öhrström om sin resa till världsutställningen i Japan genom medel från Ivar Petersons stipendiefond. Är du inte medlem så är det ett utmärkt tillfälle att bli det då!
Nu har anmälan öppnat till 2025 års IFAJ-kongress – en unik möjlighet för dig som är lantbruksjournalist eller kommunikatör att få internationell inspiration, knyta nya kontakter och uppleva ett av världens mest dynamiska jordbruksområden.
Den 15–18 oktober samlas lantbruksjournalister från hela världen i Nairobi, Kenya, för att delta i årets stora branschhändelse.
Varför Kenya? Kenya är inte bara känt för sitt spektakulära djurliv – landet är också ett nav för jordbruksinnovation och forskning i världsklass. Under kongressen får deltagarna en unik inblick i Afrikas snabbt växande jordbrukssektor och möjligheten att besöka allt från småskaliga familjejordbruk till avancerade lantbruksföretag.
På programmet:
Studiebesök till internationellt erkända forskningsinstitut som ILRI och World Agroforestry Centre
Möten med kenyanska lantbrukare som kombinerar traditionella metoder med modern teknik
Kulturella och kulinariska upplevelser där maten följs från jord till bord
Utflykter till naturens underverk som Maasai Mara, Mount Kenya och Kerichos teplantager
Upptäck mer än bara jordbruk Med Nairobi som bas finns möjlighet att kombinera kongressen med oförglömliga upplevelser – från safari i Nairobi National Park till avkoppling vid Mombasas stränder eller en resa till Nilens källa i Uganda.
Ausrine Öhrström beviljades ett stipendium på 21 875 kronor från Ivar Petersons stipendiefond för att besöka och rapportera ifrån världsutställningen i Osaka, Japan, 2025. Här är hennes stipendieberättelse.
Jag älskar att resa, och Japan har länge stått högt upp på min rese-bucketlist. När jag av en slump hade sett att ett japanskt företag, inom jordbruksteknik, skulle delta på världsutställningen i Osaka, Japan i år väcktes min nyfikenhet.
En världsutställning lät så maffigt, och att det i år dessutom hölls i ett land jag länge varit nyfiken på kickade i gång tankeknölarna. Klart jag skulle dit! Och särskilt nu när jag blivit lite varmare i min yrkesroll som lantbruksjournalist. En titel som både känns ganska självklar, men som tagit ett par år att vänja sig vid. Jag blev därför superglad när jag beviljades medel från Ivar Petersons stipendiefond som möjliggjorde resan.
Den första världsutställningen hölls i London, Storbritannien, år 1851 och kallades ”Den stora utställningen av industrins verk från alla nationer”. Händelsen markerade början på en lång tradition av internationella världsutställningar och sedan tidigt 1900-tal har dessa utställningar regelbundet organiserats vart femte år.
Världsutställningen, eller ”World Expo” som de kallas på engelska har hållits vid ett tidigare tillfälle i Osaka, Japan. Det var år 1970 och då visades bland annat tidiga versioner av mobiltelefoner och höghastighetståg upp. När Japan, 55 år senare, återigen står som värd för forumet där teknologiska framsteg, kulturella möten och framtidsvisioner samlas, är det svårt att föreställa sig en enda besökare utan en smartphone i fickan.
En av dem var jag. Med hundratals bilder i telefonen på de tusentals ögonblicksbilder som knappt gick att ta in efter mitt besök från det 155 hektar stora utställningsområdet.
Stort och påkostat När jag skulle ansöka om pressackreditering fick jag min första föraning om att mina planerade dagar på utställningen kanske inte skulle bli lika smidiga som jag är van vid i Sverige eller andra europeiska länder. Dels upplevde jag expo-hemsidan som något rörig, och journalister fick besked ganska sent, nära inpå världsutställningens start, om hur pressackrediteringen skulle gå till.
Jag behövde bli rekommenderad av mitt lands paviljong, vilket i mitt fall var den gemensamma nordiska paviljongen. Sagt och gjort, jag följde instruktionerna. Det innefattade även en process för att godkänna ansiktsigenkänning. Till slut fick jag ett godkännande efter några veckor.
När jag väl mötte upp min kontaktperson för att hämta ut presskortet började jag verkligen förstå hur stort och påkostat evenemanget var. Under hela den sex månader långa perioden som utställningen pågår väntas hela 28 miljoner besökare – till stor del japaner, men självklart även internationella gäster.
Kön utanför entrén ringlade lång. Men jag fick som tur komma in via en personalingång. Väl inne på plats kastades jag ut i det okända med stora förhoppningar om att samla på mig material och nya kunskaper för framtida texter i Jordbruksaktuellt.
Nordiska paviljongen Den första paviljongen jag besökte var den nordiska. En maffig byggnad, en 17 meter hög trästruktur, ritad av en italiensk arkitekt. Jag hade höga förhoppningar om att kunna ta med mig berättelser hem kopplade till jord- och skogsbruk. Men den tanken släcktes snabbt, eftersom insidan av paviljongen inte alls fylldes med det jag trodde Norden skulle vilja lyfta, när det gäller innovation och framtidsvisioner.
Då började paniken krypa fram: ”Kommer jag ens få med mig något innehåll hem som rör de gröna näringarna?”
Reporter med gränser Jag inser att jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om min upplevelse, men jag försöker summera kort. Den första dagen gick hjärnan på högvarv, tankarna snurrade och prestationsångesten blev stor. Besöket i den nordiska paviljongen blev en flopp för mig, och jag trodde det skulle sätta tonen för resten av dagarna. Det hjälpte inte att nästa paviljong jag besökte inte heller hade något tydligt fokus på teknik, framtidsvisioner eller mitt område, jordbruket. I stället bjöds jag på en sju minuter lång folksång. Vackert, absolut, men stressen började smyga sig på.
Snart blev det tydligt att det inte bara var att gå in och ut ur paviljongerna som jag hade trott. Vanliga besökare stod i långa, ibland timslånga köer, och många paviljonger krävde förbokning. Naiv som jag var, tänkte jag att det skulle räcka att säga ”hej, jag är journalist, får jag komma in?” Förvånansvärt nog fungerade det ganska bra ändå.
Australien vinkade in mig med ett ”G’day mate, come on in” och lät mig gå före kön. I Nederländerna fick jag till och med en VIP rundtur med en koordinator. Tyvärr varade den i hela trettio minuter och jordbrukskopplingen var minimal. Andra paviljonger sa däremot tvärt nej, trots min pressackreditering. Där krävdes bokade tider.
Efter ett tag började jag hitta ett sätt att navigera. Jag frågade personalen utanför paviljongerna om de hade något innehåll med koppling till jordbruk. Fick jag ett nej, vilket tyvärr var allt för ofta, sparade jag tid genom att inte gå in. När svaret var ja, hjälpte det mycket att jag presenterade mig som lantbruksjournalist.
Tänka utanför boxen Så småningom fick jag även kläm på hur mediacentret fungerade. Det kändes inte särskilt välkomnande till en början, men med lite tålamod fick jag hjälp att boka en intervju med ett japanskt företag som tack och lov hade en monter med tydligt fokus på framtidens jordbruk. En artikel om det kommer i ett kommande nummer av Jordbruksaktuellt.
Den tredje dagen började allt flyta på bättre. Jag hade hittat ett arbetssätt som funkade för mig och accepterat att en världsutställning inte är någon ren jordbruks eller skogsmässa. Jag började också få koll på det enorma området. Och viktigast av allt, jag kunde börja njuta av mitt besök.
Sammanfattningsvis blev det här en fantastisk möjlighet att tänka utanför boxen i mitt skrivande. Att släppa lite på pressen jag lagt på mig själv och se allt som en lärdom. Och inte minst, att inse hur bra vi faktiskt har det i Sverige när det gäller pressfrihet.
Resan till världsutställningen har absolut gjort mig lite mer världsvan, men också mer ödmjuk inför hur mycket det fortfarande finns att se och lära.
Jag är otroligt tacksam för denna möjlighet! Ausrine Öhrström journalist, Jordbruksaktuellt
Kristina Hansén, till vardags politikreporter på Land Lantbruk, blev en av tio i världen som fick utmärkelsen IFAJ-Alltech Young Leaders in Agricultural Journalism Award 2024 och fick därmed möjlighet att åka till IFAJs världskongress i Schweiz.
Kristina Hansén fick IFAJ Alltech Young Leader Award 2024.
Vad fick dig att söka ? –Jag ville få möjligheten att se lantbruket i ett nytt land i ett helt nytt sammanhang. Jag är relativt tidigt i mitt yrkesliv, man blir ju aldrig fullärd, men särskilt inte när man bara har jobbat i fem år. Jag såg det som en stor utvecklingsmöjlighet.
Så här nästan ett år senare, vad har utmärkelsen betytt för dig? – Det har gett mig nya kontakter med personer som jag aldrig skulle ha träffat annars och perspektiv som jag aldrig annars hade fått. Nu har jag fått vänner från Young Leaders-gruppen i olika länder som jag har kontakt med regelbundet och har utbyte både jobbmässigt och privat.
Kristian Hansén tillsammans med några av dem som deltog i Boot campen inför världskongressen.
I stipendiet ingår deltagande på ett så kallat Boot camp, ett förseminarium inför själva kongressen. Hur var det för dig? – Boot Campen var mer avslappnad än vad det låter som. Jag var nästan nervös över att vi skulle drillas med svåra uppgifter under tidspress men det handlade mer om att mötas, utbyta erfarenheter och dela med oss av det till varandra under trevliga former. På så vis gav Boot campen ett försprång in i kongressen med många fler deltagare även om IFAJ är en välkomnande miljö i sig.
Vad tycker du om själva världskongressen? – Att träffa kollegor från andra länder, se hur de jobbar och vad de ställer för frågor var väldigt givande och gjorde att jag utvecklades i min reporterroll. Det erbjöds också många intressanta seminarier inriktade på lantbruksjournalistik. Men det jag minns mest är studiebesöken då man får chans att utbyta erfarenheter i alla små stunder mellan det formella, exempelvis i bussen mellan gårdsbesök. När jag tittar tillbaka på bilder så väcks roliga och glada minnen.
Kristina Hansén på pressturen ”Emmental to Simmental” under kongressen.
Har du något tips till den som är sugen på att söka? – Alla som jobbar med lantbruksjournalistik eller kommunikation och är under 36 år – ta chansen och sök! Ett tips är att lägga ner tid på din ansökan, och sök igen ifall du inte skulle få stipendiet första gången. Det är jättevärdefullt att vara med och något som du inte vill missa.
Ansök om Young leader här. Läs mer om IFAJS världskongress i Kenya 2025 här.
Här kan du läsa Kristna Hanséns egen reseberättelse.
Din ansökan behöver vara inskickad senast den 8 juni 2025
