Ausrine Öhrström beviljades  ett stipendium på 21 875 kronor från Ivar Petersons stipendiefond för att besöka och rapportera ifrån världsutställningen i Osaka, Japan, 2025. Här är hennes stipendieberättelse.

Jag älskar att resa, och Japan har länge stått högt upp på min rese-bucketlist. När jag av en slump hade sett att ett japanskt företag, inom jordbruksteknik, skulle delta på världsutställningen i Osaka, Japan i år väcktes min nyfikenhet. 

En världsutställning lät så maffigt, och att det i år dessutom hölls i ett land jag länge varit nyfiken på kickade i gång tankeknölarna. Klart jag skulle dit! Och särskilt nu när jag blivit lite varmare i min yrkesroll som lantbruksjournalist. En titel som både känns ganska självklar, men som tagit ett par år att vänja sig vid. Jag blev därför superglad när jag beviljades medel från Ivar Petersons stipendiefond som möjliggjorde resan. 

Den första världsutställningen hölls i London, Storbritannien, år 1851 och kallades ”Den stora utställningen av industrins verk från alla nationer”. Händelsen markerade början på en lång tradition av internationella världsutställningar och sedan tidigt 1900-tal har dessa utställningar regelbundet organiserats vart femte år. 

Världsutställningen, eller ”World Expo” som de kallas på engelska har hållits vid ett tidigare tillfälle i Osaka, Japan. Det var år 1970 och då visades bland annat tidiga versioner av mobiltelefoner och höghastighetståg upp. När Japan, 55 år senare, återigen står som värd för forumet där teknologiska framsteg, kulturella möten och framtidsvisioner samlas, är det svårt att föreställa sig en enda besökare utan en smartphone i fickan.

En av dem var jag. Med hundratals bilder i telefonen på de tusentals ögonblicksbilder som knappt gick att ta in efter mitt besök från det 155 hektar stora utställningsområdet.

Stort och påkostat
När jag skulle ansöka om pressackreditering fick jag min första föraning om att mina planerade dagar på utställningen kanske inte skulle bli lika smidiga som jag är van vid i Sverige eller andra europeiska länder. Dels upplevde jag expo-hemsidan som något rörig, och journalister fick besked ganska sent, nära inpå världsutställningens start, om hur pressackrediteringen skulle gå till.

Jag behövde bli rekommenderad av mitt lands paviljong, vilket i mitt fall var den gemensamma nordiska paviljongen. Sagt och gjort, jag följde instruktionerna. Det innefattade även en process för att godkänna ansiktsigenkänning. Till slut fick jag ett godkännande efter några veckor.

När jag väl mötte upp min kontaktperson för att hämta ut presskortet började jag verkligen förstå hur stort och påkostat evenemanget var. Under hela den sex månader långa perioden som utställningen pågår väntas hela 28 miljoner besökare – till stor del japaner, men självklart även internationella gäster.

Kön utanför entrén ringlade lång. Men jag fick som tur komma in via en personalingång. Väl inne på plats kastades jag ut i det okända med stora förhoppningar om att samla på mig material och nya kunskaper för framtida texter i Jordbruksaktuellt. 

Nordiska paviljongen 
Den första paviljongen jag besökte var den nordiska. En maffig byggnad, en 17 meter hög trästruktur, ritad av en italiensk arkitekt. Jag hade höga förhoppningar om att kunna ta med mig berättelser hem kopplade till jord- och skogsbruk. Men den tanken släcktes snabbt, eftersom insidan av paviljongen inte alls fylldes med det jag trodde Norden skulle vilja lyfta, när det gäller innovation och framtidsvisioner.

Då började paniken krypa fram: ”Kommer jag ens få med mig något innehåll hem som rör de gröna näringarna?”

Här kan du läsa min krönika om min upplevelse av den nordiska paviljongen.

Reporter med gränser
Jag inser att jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om min upplevelse, men jag försöker summera kort. Den första dagen gick hjärnan på högvarv, tankarna snurrade och prestationsångesten blev stor. Besöket i den nordiska paviljongen blev en flopp för mig, och jag trodde det skulle sätta tonen för resten av dagarna. Det hjälpte inte att nästa paviljong jag besökte inte heller hade något tydligt fokus på teknik, framtidsvisioner eller mitt område, jordbruket. I stället bjöds jag på en sju minuter lång folksång. Vackert, absolut, men stressen började smyga sig på.

Snart blev det tydligt att det inte bara var att gå in och ut ur paviljongerna som jag hade trott. Vanliga besökare stod i långa, ibland timslånga köer, och många paviljonger krävde förbokning. Naiv som jag var, tänkte jag att det skulle räcka att säga ”hej, jag är journalist, får jag komma in?” Förvånansvärt nog fungerade det ganska bra ändå. 

Australien vinkade in mig med ett ”G’day mate, come on in” och lät mig gå före kön. I Nederländerna fick jag till och med en VIP rundtur med en koordinator. Tyvärr varade den i hela trettio minuter och jordbrukskopplingen var minimal. Andra paviljonger sa däremot tvärt nej, trots min pressackreditering. Där krävdes bokade tider. 

Efter ett tag började jag hitta ett sätt att navigera. Jag frågade personalen utanför paviljongerna om de hade något innehåll med koppling till jordbruk. Fick jag ett nej, vilket tyvärr var allt för ofta, sparade jag tid genom att inte gå in. När svaret var ja, hjälpte det mycket att jag presenterade mig som lantbruksjournalist.

Tänka utanför boxen 
Så småningom fick jag även kläm på hur mediacentret fungerade. Det kändes inte särskilt välkomnande till en början, men med lite tålamod fick jag hjälp att boka en intervju med ett japanskt företag som tack och lov hade en monter med tydligt fokus på framtidens jordbruk. En artikel om det kommer i ett kommande nummer av Jordbruksaktuellt.

Den tredje dagen började allt flyta på bättre. Jag hade hittat ett arbetssätt som funkade för mig och accepterat att en världsutställning inte är någon ren jordbruks eller skogsmässa. Jag började också få koll på det enorma området. Och viktigast av allt, jag kunde börja njuta av mitt besök.

Sammanfattningsvis blev det här en fantastisk möjlighet att tänka utanför boxen i mitt skrivande. Att släppa lite på pressen jag lagt på mig själv och se allt som en lärdom. Och inte minst, att inse hur bra vi faktiskt har det i Sverige när det gäller pressfrihet.

Resan till världsutställningen har absolut gjort mig lite mer världsvan, men också mer ödmjuk inför hur mycket det fortfarande finns att se och lära.

Jag är otroligt tacksam för denna möjlighet! 
Ausrine Öhrström
journalist, Jordbruksaktuellt

Årets utdelning från Ivar Petersons stipendiefond var 80 000 kronor som fyra stipendiater nu får dela på.

Camilla Olsson, reporter på tidningarna Nötkött och Husdjur, tilldelas 31 500 kronor för att lära sig mer om nötkötts- och mjölkproduktionen i delstaten Montana, USA. Utifrån studiebesök på storskaliga lantbruk och möten med cowboys och cowgirls vill hon även bidra med nya perspektiv från regionens djurhållning.

Lisbeth Karlsson, reporter på tidningarna Husdjur och Nötkött, tilldelas 25 000 kronor för att delta i årets IFAJ-kongress i Kenya den 14-18 oktober. Ett av målen med resan är att lära sig med om hur smittsamma sjukdomar påverkar Kenyas mjölk- och köttproduktion och att förmedla kunskapen till svenska producenter.

Håkan Tegenrot, konsult med mångårig erfarenhet inom lantbruksmedia, tilldelas 9000 kronor för att delta i en workshop om den EU-gemensamma undersökningen Farm Accountancy Data Network som ska utvecklas till Farm Sustainability Data Network. Workshopen anordnas av EU-kommissionen och äger rum i Bryssel den 12 januari 2025.

Maja Aase, frilansjournalist, tilldelas 13 000 kronor för att studera fenomenet rewilding i Nederländerna som fått ökad aktualitet med EUs nya naturrestaureringslag. Maja Aase beviljades tidigare stipendium för en liknande studieresa, som inte kunde genomföras. Den tidigare outbetalda stipendiesumman har tillförts årets pott och beviljas nu tillbaka till Maja Aase.

Styrelsen konstaterar att samtliga ansökningar i år levde upp till kriterierna – och styrelsen har i sina beslut vägt in om stipendiaten fått medel ur fonden tidigare. Även möjligheter att omsätta sina kunskaper till kommunikation eller journalistik samt ansökans övergripande kvalitet har vägts in.

Ta chansen att fördjupa dig i något område inom lantbruksjournalistiken. Ivar Petersons stipendiefond ger medel till utbildning för publicistisk verksamhet inom skogs- och lantbruk.

I och med ny placering av FSLJs tillgångar höjs stipendiesumman nästa år till cirka 100 000 kronor. Stipendiet kan användas för kurser eller fördjupning i form av till exempel studieresa.

Tänk på att det måste finnas en tydlig utbildningsplan även för den senare.

Ansökan är nu stängd. Välkommen att söka igen i slutet av 2025.

För inspiration, läs gärna här om vad tidigare stipendiater hittat på: https://www.fslj.se/stipendier/tidigare-stipendiater/

Ansökan var öppen 10 december 2024 till 12 januari 2025.

Styrelsen för FSLJ har – i samråd med Swedbank – beslutat om en ny placering för tillgångarna i Ivar Petersons stipendiefond. Det gör att vi från och med nästa år räknar med att kunna dela ut ett avsevärd större summa till stipendiaterna.

Fonden har under de senaste åren växt, där cirka hälften av tillgångarna har varit placerade i en Robur-fond och hälften i aktier med inriktning på svensk basindustri. Såväl kostnaden för att förvalta stipendiefonden (ersättning till FSLJ samt revision) samt utdelningen av stipendier har finansierats av direktavkastningen från aktiekapitalet.

Det här har dels gett en ganska låg summa att fördela som stipendier, samtidigt som den ideellt arbetande styrelsen har känt att det har varit ett stort ansvar för stiftelsens kapital när det har varit oroligt på börsen.

Swedbank föreslog därför en ny placering där en större del av kapitalet fortsatt är placerat i en av dem förvaltad fond, medan en mindre del placeras i en så kallad stiftelsefond. 

I stiftelsefonden sker en årlig garanterad utdelning på cirka fem % av kapitalet. Det här innebär att kapitalet i Ivar Petersons stipendiefond har stor möjlighet att fortsätta att växa, samtidigt som vi kommer att få en större årlig utdelning att använda till dels förvaltning, dels stipendieutdelning. Vi har också möjlighet att omfördela pengar mellan fonderna, om vi ett år skulle vilja ha en större utdelning. 

Nästa utlysning av Ivar Petersons stipendiefond sker i slutet av året, med beslut av vilka som beviljas medel i slutet av januari 2025. Exakt belopp är ännu inte klart, men styrelsen räknar med att kunna bevilja en större summa än snittet för de senaste åren. 

Det är därför dags att redan nu börja fundera på vilken utbildning inom skogs- och lantbruksjournalistiken som just du skulle vilja söka medel för. Styrelsen ser fram emot flera välskrivna och inspirerande stipendieansökningar!

Kristina Hansén beviljades ett stipendium på 12 500 kronor för att delta i IFAJ:s efterkongress på Färöarna sommaren 2022. Kristina arbetade som husdjursreporter när resan gjorde men bevakar nu EU och politik på Land Lantbruk. Här är hennes stipendieberättelse:

Jag reste till Färöarna den 3–7 juli 2022 för att delta på IFAJs post-congress tour och lära mig mer om hur det är att bedriva lantbruk på den avlägsna gröna ögruppen i Nordatlanten. Och på Färöarna, som ordagrant betyder Fåröarna, är lantbruk så gott som lika med fårskötsel. 

Växtodlingen är blygsam och det saknas kommersiell produktion av såväl gris, ägg och kyckling. Men även för gårdarna med mjölk som huvudinriktning har fåren en självklar plats. ”Utan får är man ingen bonde” sade en av lantbrukarna som jag träffade.

Av landets 53 000 invånare är cirka 400 bönder och 40-50 av dem är heltidslantbrukare. Fåruppfödaren Eyðun Eliassen konstaterade att det inte är ett yrke man blir rik på men att han trivs med livet på gården Uppistova på den nordliga ön Kalsoy. Där har han varit verksam med familjen i 30 år och låter 200 tackor beta branterna nära havet.

Utanför huvudstaden Torshavn träffade jag deltidslantbrukaren Johannes Patursson på gården som funnits i hans släkt sedan 1557. I början av 2000-talet avvecklade han mjölkproduktionen för att satsa på besöksverksamhet i kombination med extensiv fårskötsel. I det egna hemmet, en knuttimrad stuga med grästak, bjuds turister på fika eller middag efter guidade turer som berättar om byn Kirkjubøurs rika kulturhistoria.

En stor del av maten som produceras i det färöiska lantbruket säljs direkt till konsument och uppgifterna om inhemsk försörjningsgrad för olika livsmedel är därför osäker. Men det står klart att dryckesmjölk är det enda livsmedel där landet klarar sig utan import. Roi Absalonsen driver landets största mjölkgård med 110 mjölkkor. Han vittnar om en bransch i snabb omvandling. För 25 år sedan fanns nära 100 mjölkgårdar och 2022 var antalet nere på 15. Om 5-10 år finns bara hälften kvar spådde han.

Men volymmässigt beskrivs landets mjölkproduktion som relativt stabil enligt Sigert Patursson, mjölkproducent och styrelseledamot för mejerikooperativet MBM med mejeri i Torshavs. De senaste 20 åren har Färöarnas årsproduktion varit runt 7–7,5 miljoner ton och reglerats av ett kvotsystem där bönderna inte får betalt för överproducerad mjölk om inte varan kan säljas.

Färöarna är en självständig stat under den danska kronan men de är inte medlemmar i EU. Missnöjet med det egna landets jordbrukspolitik lyftes bland annat av lantbruksrådgivaren och deltidsbonden Jens í Gerðinum som var besviken på att regeringen prioriterar fisket och fiskodling betydligt högre än gröna näringar.

Ett företag som satsat på en form av vattenbruk är Ocean Rainforest. I fjorden utanför ön Streymoy odlas tonvis med tång för export och i anläggningen intill fick vi insyn i processen där tången förädlas till fodertillsats via fermentering. Enligt företaget ska tången bland annat gynna bakteriefloran hos grisar och skydda mot smågrisars avvänjningsdiarré.

Tack vare stipendiepengarna från Ivar Petersons fond kunde större delen av resekostnaderna täckas. Förutom fantastiska upplevelser och ett breddat internationellt nätverk resulterade resan i totalt fem reportage publicerade i Land Lantbruks papperstidning respektive E-tidning:

• Här på Fårens öar dominerar djuren (nr 33, 12 augusti 2022)
• Lantbruksberedskap i skuggan av stark fiskerinäring (nr 33, 12 augusti 2022)
• Lönsam mjölknäring i snabb förändring (nr 34, 19 augusti 2022)
• Betesdrift sällsynt för färöiska mjölkkor (nr 34, 19 augusti 2022)
• Här odlas och förädlas tång för friskare grisar (nr 45, 25 november 2022)

Styrelsen har delat ut Ivar Petersons stipendiet.

Ausrine Öhrström beviljas ett stipendium på 21 875 kronor för att besöka och rapportera ifrån världsutställningen i Osaka, Japan, 2025. Ausrine Öhrström arbetar som reporter på tidningen Jordbruksaktuellt.

Husdjursreporter Sofie Olsson, Land Lantbruk, beviljas stipendium på 20 000 kronor för studieresa till Skottland och Nordirland för att utröna hur lantbruket påverkats av Brexit genom bland annat gårdsbesök.

Ansökan till nästa års stipendium startar i december.

Läs mer om stipendiet.

Anna Nilsson, lantbruksjournalist på Land Lantbruk, fick resestipendium från Ivar Petersons stipendiefond år 2020 för att delta på IFAJs världskongress i Danmark. På grund av pandemin sköts kongressen fram i två år och arrangerades Danske Fødevare- og Landbrugsjournalister i Vingsted på Jylland den 27 juni till den 3 juli 2022. Kongressens tema var ”Smarter Farming and Food Production for Green an Sustanable Growth”.  Här är hennes stipendieberättelse:

När jag såg att världens lantbruksjournalister skulle samlas i Danmark för världskongress så kunde jag inte motstå frestelsen att söka resestipendium för att kunna delta. Jag är så glad att jag fick den möjligheten via FSLJ. Efter två föräldraledigheter och en pandemi var det ett perfekt sätt att komma på den internationella banan igen i en ny yrkesroll för mig som ledarskribent på Sveriges största lantbrukstidning, Land Lantbruk. Det som slår mig direkt är att det är ett fantastiskt nätverk som är så lätt att komma in i, och innehöll många givande möten från morgon till kväll.

Den danska lantbrukssektorn är världsberömd för att vara en framgångsrik på exportmarknaden där två tredjedelar av produktionen går på export utanför landets gränser, till ett värde av cirka 190 miljarder danska kronor (2022). Den danska livsmedels- och jordbrukssektorn är också erkänd för att snabbt kunna anpassa sig för att skapa lönsamhet av nya trender.

Ekologisk produktion har varit en sådan stark trend under de senaste åren, och efter att den danska jordbruksnäringen har haft stora framgångar så har marknaden börjat att vika. Det danska Folketinget tog ett beslut 2021 att införa en radikal klimatpolitik för att minska koldioxidutsläppen med 70 procent till 2030 och för att bli helt klimatneutrala till 2050. Hur olika lantbrukare tacklar den utmaningen fick vi ta del av genom besök på gris- mjölk- och växtodlingsgårdar samt en rad olika företag inom hela livsmedelskedjan.

Här är tre trendspaningar som jag tog med mig från kongressen:

Växtbaserade proteiner
En växande trend är nya former av växtbaserade proteiner, som ett sätt att minska livsmedelsproduktionens koldioxidutsläpp till en lägre ekonomisk kostnad och ökad hållbarhet. Detta både för humankonsumtion och djurfoder. 

Det danska företaget BioRefine har utvecklat en metod för att ta fram ett alternativ som kan ersätta sojabönor i foderstaten främst för gris och fjäderfä, genom att kombinera vall, klöver och lucern. Målet är att producera 7000 ton årligen.

KMC är ett världsledande danskt företag inom potatisbaserade ingredienser för livsmedelsindustrin av stärkelsepotatis. De tillverkar numera 60 olika potatisbaserade produkter till över 80 länder, där Kina är en av deras största marknader. Företaget vill göra mer av sina restströmmar och har hakart på trenden med växtbaserat genom att lansera en plantbaserad vegetabilisk produkt. Trots att undersökningar visar stort intresse för dessa produkter hos konsument, upplever de problem att få konsumenter att ändra sina beteenden och ta till sig nya produkter som denna.

Ett företag som visar på den danska företagsamheten och berättade om sin innovativa resa är Organic Plant Protein i Hedensted. Grundarna Fie Graugaard och Ulrich Kern-Hansen drev först ekologisk grisuppfödning under eget varumärke. Nu har de sålt det för att helt satsa på att ta fram växtbaserade produkter enligt en egen framtagen metod. Målet är att minska på koldioxidutsläppen och ta fram växtbaserade produkter för att kunna mätta en växande världsbefolkning. Produkterna är sojafria, och görs på åkerböna och ärter. Ett intressant drag är att de har anställt en egen kock för att produkten ska kunna slå sig fram på marknaden. En annan spännande strategi är att de inte riktar sig direkt mot konsument under eget varumärke, utan riktar sig direkt mot offentlig sektor och mot exportmarknaden där de samarbetar med företag som är nationellt baserade i bland annat Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. 

Klimatanpassad produktion
Det finns 2500 mjölkgårdar i Danmark med ett genomsnittliga koantal på 220 kor (år 2022), där 20 procent utgör ekologisk produktion. I 30 år har den ekologiska produktionen utvecklats och vuxit, mycket tack vare att den danska regeringen har skapat förutsättningar för att främja etablering och tillväxt. Bland annat genom ett starkt samarbete mellan privat och offentlig sektor. Vi fick träffa en person som har varit drivande i denna utveckling, Paul Holmback, som arbetat för Organic Denmark som gav sin version av den danska ekologiska framgångssagan. Det var under ett av gårdsbesöken där vi fick komma hem till Jens och Lisbeth Krogh med familj som driver en ekologisk mjölkproduktion på sin gård Kroghsminde med 140 mjölkkor nära Olgod. De levererar till det lilla kooperativet Naturmælk med 43 andelsägare som säljer mjölk till den absoluta premiummarknaden. Faktumet att danska producenter har lyckats att diversifiera marknaden, inte minst inom dryckesmjölksegmentet där det finns en uppsjö av olika alternativ i olika prisklasser, och det är en stor skillnad jämfört hur den svenska mjölkmarknaden ser ut. De berättade öppenhjärtigt hur de tänker kring att bygga upp sin mjölkproduktion på hållbara principer bland annat genom en varierad åttaårig växtföljd. De producerar egen energi genom biogas och vindkraft.

Vi fick även besöka danska Arlagårdar och höra om deras nya hållbarhetsarbete på gårdsnivå.

Nya marknader
Vi fick besöka en av Danmarks största ekologiska grisgårdar, där grisbönderna Ingeborg och Brian Holm har varit två av pionjärerna för att utveckla sin inriktning med att föda upp grisar utomhus i hyddor. Produktionen består av 600 suggor och de föder upp 17 000 kultingar årligen. När den inhemska marknaden för ekologisk griskött mättades hittade de en lukrativ exportväg för antibiotikafritt griskött till USA via Friland som är en del av Danish crown. Det är ett imponerande exempel på hur dansk lantbrukssektor är skickliga på att samarbete inom produktion, förädling, politik och näringsliv för att skapa lönsamhet. Eftersom det finns så många välutvecklade exportkanaler och samarbeten, så dödar de inte sin egen marknad utan hittar vägar för nischprodukter. Det här är även ett mycket utmärkt exempel på hur dansk politik har gjort det möjligt för de utan gårdsbakgrund och utan eget lantbruk i släkten att etablera sig och bli framgångsrika. Genom ett fördelaktigt lån från den danska staten kunde Ingeborg och Brian bygga upp sin produktion, där två av deras medarbetare håller på att köpa in sig i produktionen då inget av parets sju barn är intresserade av att ta över gården.

Anna Nilsson
Land Lantbruk

Louise Carlsson Örning fick år 2022 ett stipendium på 7 569 kronor för att gå en kurs i poddradio vid Poppius. Hon beviljades medel eftersom hon skulle få bättre kunskap och konkreta verktyg i poddproduktion.

”När jag fick stipendium från FSLJ 2022 arbetade jag på Land Lantbruk där jag bland annat spelade in avsnitt till Lantbrukspodden. 

Stipendiet fick jag för att gå en kurs i poddradio på Poppius journalistskola. Kursen var en heldagsutbildning med konkreta tips om hur man tekniskt gör en podd, vilka program man kan använda och hur man klipper på bästa sätt. Kursen gav mig en bra bakgrund, värdefullt utbyte med andra som arbetar med ljud, och smarta, praktiska tips som jag kunde ta med mig direkt in i mitt arbete på Land Lantbruk som driver Lantbrukspodden. 

Inför valet 2022 gjorde vi på Land Lantbruk en serie med intervjuer med alla partiers landsbygdspolitiska talespersoner. Jag intervjuade bland annat Mattias Karlsson (SD) på hans gård i Norrhult och Magnus Oscarsson (KD) i riksdagens café. Att ha kunnat gå en kursdag innan serien drog igång var en bra förberedelse inför de inspelningarna. Nu har jag gått vidare till ett annat jobb, men kunskaperna från poddkursen och från arbetet med Lantbrukspodden tar jag med mig.”