Mari Nälsén tilldelades i början av 2018 medel ur Ivar Petersons stipendiefond för en resa till Japan. Här är hennes reseberättelse:
Jag blev tilldelad medel ur Ivar Petersons minnesfond för en resa till Japan bland annat för att studera japanskt skogsbruk. Den gick av stapeln i början av mars och här är min berättelse.
Efter några dagar i Tokyo, världens största stad med sina 35 miljoner människor tog vi bussen till Fujiyoshida där vi åt middag hos Katsumata-san och hans fru Marika på deras restaurang. Paret är hängivna jägare och vi diskuterade lik- och olikheter våra länder emellan.
Precis som i Sverige krävs jägarexamen för att jaga. Efter den kan jägaren få licens på hagelvapen men måste jaga och sköta sig i tio år innan han har möjlighet att skaffa kulvapen. Precis i dagarna hade Katsumata-san köpt sin första studsare.
På landsbygden odlar de allra flesta grönsaker och ris för husbehov. Ungefär 150 kilo ris skördar Katusmatas varje år. De odlar också lök, kål och andra grönsaker som tillsammans med hjortkött och vildsvin serveras på deras restaurang.
Vi övernattade i en stuga vid Lake Yamanaka, som var stor, fin och lyxig. Dagen efter träffade vi paret Katsumata igen och åkte upp på ett berg för att titta på deras jaktmark
I berget där de jagar finns gott om sikahjort och vildsvin men också svartbjörn och en typ av gems, en japansk serov. Både vildsvin och sika ses som invasiva arter som bör skjutas av och japanska staten önskar att fler borde bli jägare.
Mindre trevligt är att skogarna i trakten ofta används när folk vill ta livet av sig. I Japan är det nästan dubbelt som vanligt med självmord som i Sverige och många hänger sig i skogen. Katsumata-san har sett flera kroppar under sina jaktturer i bergen.
Efter en förmiddag i skogen hade familjen lånat en buss och körde oss de sex milen till Mishima där resesällskapet delade på sig. Två tog shinkansen tillbaka till Tokyo och jag tillsammans med min tolk och hennes svenska sambo klev på Shinkansen mot Okayama för att sedan ta ett lokalt tåg till Niimi. En resa på tre och en halv timme.
Det är en speciell känsla att susa fram över Japan i 300 kilometer i timmen. Ju längre söderut vi kom desto grönare blev det och i låglänt terräng hade redan risfälten börjat grönska. Det fanns också en del fruktodlingar, plommonträden blommade och vissa citrusträd dignade av frukt.
Framme i Niimi åt vi middag med morgondagens guider Sugi-san (Kotaro Sugi) och Shun-san (Shun Kunimoto). Klassisk japansk mat där grönsaker och kött (i det här fallet vildsvin) blandas i omgångar i en gryta med buljong och soya. Sedan kommer det löpande in olika smårätter, bland annat makrill som fermenterats på samma sätt som sill.
Första besöket dagen därpå var på den lokala virkesmarknaden dit allt virke i området körs efter avverkning. Här väljer sågverkens inköpare de stockar de vill ha till sin verksamhet. I snitt kostar virket 10 000 yen kubiken vilket i svenska kronor motsvarar mellan 750 och 800 kronor. Men det finns också sortiment som går på upp till 30 000 yen.
Nästa stopp var berget. Japaner säger nämligen inte att de ska gå till skogen, de säger att de ska gå till berget. Och vilka berg sedan, de är oerhört branta. Här bor det stora mängder av apor, makaker. Ingen annan apa lever i vilt tillstånd så långt norrut som den japanska makaken. De ställer till stor oreda i trädgårdar och på grödor och det är svårt att hålla dem ute med stängsel. Även vildsvin är ett stort problem.
Sugi industri avverkar omkring 13 000 skogskubik årligen. Det är en produktion som ligger mycket lågt med svenska mått mätt. De är 15 medarbetare och har lika många maskiner.
Det är grävmaskiner från Hitachi som har skördaraggregat, processorer eller kombinerade aggregat som är både grip, grävskopa och kniv. Den sistnämnda kan ta träd med liten diameter. Maskinerna med kombiaggregat gör sig väg upp i serpetiner upp på berget så att övriga kan följa efter. Väl framme huggs nästan all skog ned med motorsåg som knuffas ned med grävaggegatet med gripklo.
Sedan kommer nästa grävmaskin med skördaraggregatet och apterar upp det i tremeterslängder. Virket förs sedan ut ur skogen till väg med dumpers som har band. Vid väg hämtas det sedan upp med lastbilar som tar omkring åtta kubikmeter.
Allt som allt kostar avverkning och transport företaget cirka 800 yen kubikmetern, cirka 60 kronor.
Enligt Sugi-san som besökt både Finland och Sverige och studerat vårt skogsbruk ligger Japan mellan 20 och 30 år bakom i utveckling. Men i Asien är de ett föregångsland om man jämför med exempelvis Taiwan.
Shun-san är företagets skördarförare och hans maskin är förmodligen den enda som har en dator med apteringsräknare i hela landet. Det beror på att Sugi industri, inspirerade av Skandinavien, vill börja sälja direkt till slutkund, det vill säga sågverken, för att öka lönsamheten.
Företaget har funnits i 80 år men har bedrivit skogsavverkning i 40. Senaste åren har det ökat. Det beror på att när Japan återhämtade sig från andra världskriget planterades skog som nu är mogen för avverkning. Men det har också lett till fler aktörer och i och med det lägre priser.
Besöket på ett sågverk i trakten var nästintill en mardröm. Folk jobbade vid maskinerna utan någon som helst skyddsutrustning, inte ens hörselskydd. Maskinerna var väldigt gammalmodiga och påminde om de som fanns i våra sågverk under 1960-talet.
På eftermiddagen skildes jag från Sugi, Shun och mitt resesällskap lämnades ensam kvar i Niimi.
Morgonen därpå lyckades jag trots språkförbistringar komma på rätt tåg. Bytte till Shinkansen i Okayama och susade vidare mot Nagoya och universitetet. Där möttes jag upp av Asraa Ziadi, den svenska kommunikatören som visade mig runt på ITbM (Institute of Transformative Bio-Molekyles).
Där forskar de på små molekyler och mitt mål var professor Norihito Nakamishi som lyckats snabba på växters biologiska klocka så att de minskat blommningstiden på ett litet korsblommigt ogräs som kallas backtrav. Jag fick två timmar med professorn och det var väldigt intressant att höra om hans historia. Han är fast förvissad om att det om några år ska gå att odla spannmål och ris på kallare breddgrader tack vare hans upptäckter.
Man använder också små molekyler för att ändra på människans biologiska klocka, bland annat fick jag höra att det snart kommer att finnas en medicin mot jetlag, också det genom en upptäckt på ITbM.
Stoppet på ITbM blev det sista på resan och slutet på några mycket intensiva dagar och riktigt häftiga upplevelser.
Mari Nälsén
